Franz Karl Eduard von Gebhardt (1838-1925) was a Baltic German historical painter. He was born in Järva-Jaani, Estonia, the son of a Protestant clergyman, and studied first at the Academy of St. Petersburg (1855-58). In 1860 he became the pupil of Wilhelm Sohn at Desseldorf, where he permanently settled, and became professor at the academy in 1873. One of his students was the German-Brasilian painter Wilhelm Techmeier.
Related Paintings of Eduard von Gebhardt :. | Windmill at the Riverside | Portrait of Helena Marcell. | The Beer Waitress | Portrait of Pawel Grabowski. | Gathering of Actors from the Italian Comedy | Related Artists:
Domenicho GhirlandaioRenaissance Artists , 1449-94
CARRACCI, AntonioItalian Baroque Era Painter, ca.1583-1618
Painter, son of Agostino Carracci. He was born either c. 1583 (Baglione) or in 1589 (Bellori). His mother was a Venetian courtesan named Isabella. After his father's death, he joined the Roman household of his uncle Annibale Carracci. While Antonio may have collaborated with other studio assistants on the wall frescoes (1603-4) of the Galleria Farnese and the decoration (1606; commissioned from Francesco Albani) of some rooms in the Palazzo Mattei di Giove, Rome, his earliest undisputed works date from after Annibale's death in 1609. At that time, according to Monsignor G. B. Agucchi (Malvasia), Antonio returned briefly to Bologna, with the intention of joining Ludovico Carracci's studio, but the proposed collaboration came to nothing. A frescoed Vision of St Francis in the lower oratory of S Colombano was most probably painted during this Bolognese sojourn, and his Burial of Christ (Rome, Gal. Borghese) dates from c. 1609. He returned to Rome in 1610 and assisted Guido Reni in the Pauline Chapel of the Palazzo del Quirinale, where he painted Virtues and other subsidiary figures on the walls.
k. e. janssonKarl Emanuel Jansson, född 7 juli 1846 i Finström, Åland, död 1 juni 1874 i Jomala, var en åländsk konstnär. Han var näst äldst av sju syskon. Han far, Jan Jansson, var en bonde i Pålsböle.
Sina konstnärliga inspiration fick han av sockenmålaren G Kjellgren, vid sex-sju års ålder, när han där lärde sig att läsa och skriva. Efter avlutad skolgång sattes han i skomakarlära. Efter ett år drogs han till Kjellgren och fungerade som hans hjälpreda. Kyrkoherden Frans von Knorring såg i slutet av 1859 några av hans teckningar. Han sände några till Finska Konstföreningens direktion och lovordade Karl.
Förening gav ett bidrag för att kunna studera vid Finska Konstföreningens ritskola i Åbo, under ledning av Robert Wilhelm Ekman. Av Ekman fick han husrum, rit- och målningsmaterial och en hel del extra undervisning. Karl gjorde stora framsteg under de 2 åren han målade med Ekman.
Jansson flyttade hösten 1862 till Stockholm, för att kunna utvecklas mer som artist, och inskrevs som elev vid Kongl. Akademin för de fria konsterna. Han tog anatomiexamen 1863. Han levde under svåra ekonomiska förhållanden och hade svårt att sälja sina verk.
Jansson fick hård kritik för de målningar han sände hem, exempelvis, Babian ätande en råtta, och konstföreningen betraktade dem med avsky. Han började då kritisera sig själv allt mer och mer, och den inställningen behöll han. Han fick inte den uppmärksammad han behövde. Tavlan Den förlorade sonens återkomst, belönades med ett pris. Han avslutade sin utbildning vid akademien 1867 med mycket beröm. Jansson lyckades utverka statsstöd för studier i Dusseldorf och reste dit på hösten 1868. Han åkte hem igen sommaren 1870 och tillbringade ett år på Åland innan han återvände till Dusseldorf.
Han var nu märkt av en tilltagande lungsjukdom. De sista verk han fullbordade var Talmannen och En slant i håven. För att lindra sin sjukdom reste han till Rom i mars 1872. Efter några månader åkte han runt till olika kurorter (Davos, Meran) men inget förbättrade hans tillstånd. Efter en liten tid i D??sseldorf kom han hem till Åland sensommaren 1873.
Karl flyttade in på Jomala gård, där lagman Lönnblad och hans fru tog hand om honom. Han målade några verk, vilka blev ofullbordade. På dödsbädden fick han veta att han belönats på världsutställningen i Wien för sina konstverk Klöveress och Talmannen, samt att han blivit medlem i konstakademin i Sankt Petersburg. Han dog 1 juni 1874, inte ens fylld 28 år.